Farfar åkte tidigt. Niklas och Pia körde honom till stationen. Frida var sämre igen och kräktes när vi kom hem från skolan. Niklas ringde Marie-Irène (vår underbara mäklare) och hon gav oss numret till en lbarnläkare och vi fick tid 1915. Vi var där och han tyckte inte att vi hade något att oroa oss för. Vi fick ett recept och jag och Frida gick mot apoteket medan Niklas hämtade bilen. När vi skulle gå över en liten gata trampade jag fel och vi trillade båda två. Frida satt på mina axlar och jag lyckades dämpa hennes fall genom att fånga hennes kropp, men huvudet slog i marken i alla fall. En farbror kom rusande och jag gav honom Frida som skrek och jag flyttade kroppen från den fot som stöttat falle och det gjorde ONT(!!!). En tant var också där men jag var på väg att tappa medvetandet. Jag bara rabblade - på franka- att min man var på väg. Niklas kom och fick ner mig på marken och upp med mina fötter och medvetandet kom tillbaka. En OTROLIGT hemsk upplevelse och jag grät hela kvällen inte för att det gjorde ont, (för det gjorde det) utan för det som skulle kunna hänt OM...
Frida fick två blåmärken och ett litet skrapsår, nästan inget alls med tanke på OM.