Jag var och tränade i morse. När jag var färdig och hämtade Frida på barnpassningen klämmer hon sig på något konstigt sätt i dörren. Hon skriker i höga skyn och dörren går inte att rubba, Det GÅR inte att öppna dörren där min dotters finger sitter klämd. Jag försöker lugna henne (och mig själv) samtidigt som jag lirkar med finger och dörr och Frida hjärtskärande skrikandes. Garderipersonalen är på väg att ringa ambulans/räddningstjänst för att få upp dörren när jag ÄNTLIGEN får upp dörren. (har ingen aning om hur lång tid det tog men det känndes som en evighet). Frida fortsätter skrika och jag kramar henne hårt innan jag tar ett djupt andetag för att titta på fingert. Helt krokigt. Det var bara att åka till akuten tänkte jag. Frida lugnade sig lite. Shit. William kommer snart hem från skolan jag måste skriva en lapp till honom och hämta permiet och försäkringskortet. Jag ringer till Niklas i bilen och han ringer vidare till vår doktor och övertalar mig att köra dit i stället för akuten fast än att ingen svarar. Tittar på Fridas finger när jag parkerat. Rejält svullet men det ser rakare ut nu när det är svullet än vad det var innan. Vi blir iväg skickade till röntgen på en klinik precis bredvid och allt går smidigt. Niklas har ringt återbud/sagt återbud till sina återstående patienter och kommer dit och hämtar bilnyckeln för att åka hem till William. Som ni ser bå bilden ovan var inget brutet, Frida är hel. Vi får voltaren för smärtan (Fridas då) och möter William och Niklas i parken och äter baguetter till lunch. och jag andas ut. Oj vad jobbigt detta var och då var det ändå ingenting....

Min lilla, lila tös.William har vissreligen varit på massor av undersökningar, mer eller mindre akuta, i sanband med hans njurar men detta var första "trauma"relaterade upplevelsen för mig som mamma. En annan adrenalinrusning än vad jag är van vid.